En kris – Ett hinder eller en möjlighet!
Den största glädjen i att arbeta med teamutveckling på det vis jag gör är att resultaten kommer omedelbart. När jag pratar med chefen efter att alla fått göra övningar som tar teamet från ord till handling.
När utvecklande vindar börjar vina och man ser möjligheter. Så blev det också för mig när jag gått igenom min chock och reaktionsfas. Att jag fick driva min utveckling skarpt i teamutvecklingsuppdrag. Och börja känna nybyggaranda igen! Att lära mig mer och ta vara på de nya möjligheterna.
I tidigare blogginlägg berättade jag om chockfasen samt reaktionsfasen och här kommer nästa steg i vårt krisarbete. Ett mera kreativt sådant!
Bearbetningsfasen
Sakta började jag landa i situationen och började få struktur på min iver att på nytt kunna visa mig och det jag kan. Började komma ut med de första Facebookinläggen och det var spännande att få kliva in i datorvärlden.
Att lära sig olika datorprogram som DavinciResolve och OBS-studio. Det första är ett videoredigeringsprogram och det andra hjälper dig att hitta rätt inställning till din greenscreen. Trekantens fina skola byttes till Lindöskolan och att på nytt möta nya härliga barn.
Plötsligt klingade det till i min mejl. Ett uppdrag och kul att äntligen få känna livslust i mitt företagande. Jag hade ju inte tagit en kontakt efter att coronan startade och otroligt roligt när mina arbeten ger ringar på vattnet fram till nya uppdrag.
Skulle det bli en islossning i alla fall!
Arbetet inleddes fysiskt men inför träff två ökade coronan igen på hösten och fysiska träffar förbjöds. Helt plötsligt var jag tvungen att hoppa!
Började testa hemma med Google Meet och lite med Teams. Och den första träffen kom på det digitala viset. Givetvis ett nytt angreppssätt med att styra alla stegen i dialogen med teamet. Och att vara noga med att alla ska komma till tals.
Nya kommunikationsvägar öppnades och mejl samt telefonen gav mig nya inblickar i teamets vardag och jag kunde ta sats och ge dem en knuff framåt. Men min studio var ju inte riktigt klar för att ta språnget fullt ut. Parallellt besökte jag min gamla pappa på hans äldreboende.
Det kändes så konstigt och hemskt att sitta bakom en plexiglasskärm och få vara nära min pappa i exakt 30 minuter. En bit fram på hösten fick jag på nytt besöka honom inne på hans rum. Glädjen var stor inom mig och jag såg fram emot att få sitta och dricka kaffe med honom.
Kaffet kom in men detta var ingen vanlig dag.
Min pappa somnade in med mina händer på sina knän på det finaste vis man kan göra. 98 år ung gick han över till andra sidan. Jag var inte beredd!
På nytt drogs jag in i chockfas och fick hämta kraft där jag var. Men att lägga ut material på nätet var inte att tänka på.
Uppdraget rullade på och jag hämtade energi från det positiva som händer när jag hjälper team att hitta nya vägar framåt. Det går att köra teamutveckling över nätet och jag inser att min tydliga struktur är vägen framåt för alla team och branscher.
Nyorientering
Slutrapporten och den viktiga slutreflektionen för både mig och chefen gick bra och var givande. Nästan direkt efter plingar det igen i mejlboxen. Nu ville jag ta steget fullt ut och verkligen satsa på att få klart min studio.
Nya gardiner köptes in till min studio och jag fick hjälp av min flickvän att få upp dem. Gardiner är bra både som bakgrund och för att släcka ut oönskade ekon. Bättre stativ till min greenscreen och även hemmasnickrade ståbord och till den stora TV-skärmen.
Till det gjorde jag ytterligare belysning och jag började känna igen mitt gamla jag. Ihop med barnen på Lindöskolan fick jag ny kraft och tillsammans tog vi kliv framåt.
Nu är jag riktigt stolt då även la in rollspelsövningar i min uppdragsrepertoar. Och det blev succé. Detta är något som många behöver. Att träna sig i att kommunicera och hjälpa varandra framåt. Den här gången handlade det om att ge beröm i känslor. Och att våga sätta stopp när det behövs. Allt för att få ett levande värdegrundsarbete.
Ha nu en fin dag!
Och det kommer snart ett nytt inlägg igen!
Magnus
Tillbaka till bloggen